Åååh mina kardemummamuffins är så goda! Förutom den brända botten… Jag önskar mig ett större kök så jag fick mer plats till att baka! Vi har bara en arbetsbänk i vårt kök och där ska man trängas med både spis och vask.. Nu gnällde jag lite ;(

Anywayz! Idag var jag en runda på stan efter jobb och hälsade på Anneli inne hos Systrarna. Kaffe och biskvi bjöds det på där idag och Ampan (som självklart var med!) tuggade ben och tiggde kaka. När vi hade gått därifrån och var så gott som hemma så lossade jag Ampans koppel, precis som jag brukar. Här i detta ögonblick gick något fel! Ampan hade sitt ben i munnen och fick för sig att hon var tvungen att springa och gömma det någonstans eftersom det senaste ryktet om tuggbensstjälande vildvittror har skrämt slag på den stackars hunden. För att skydda sitt älskade ben sätter hon fart raka vägen mod svartegöl (ligger precis över vägen, mittemot där vi bor) och blir på något mystiskt sätt plötsligt döv. Alltså hör hon inte mig kalla på henne.. DÅLIGT! Hon springer runt där på en gräsplätt och skäller på varenda människa (tuggbensstjälande vildvittra) som hon ser och jag traskar med bestämda steg över vägen och mot min väluppfostrade och lydiga lilla hund *hOsT HoSt*. Hon tittar på mig med en blick som säger ”Inte en chans att du ska få tag på mig och sätta kopplet på! Skit ner dig människa!* varpå jag svarar med en blick som säger ”Vill du hellre vara en hemlös byracka som bor ensam utan kärlek så FINE!”. Dessvärre verkade hon tycka att idén som hemlös var ganska lockande.. Jag tog hennes ben som hon kastat iväg på gräset (det går inte skälla med ben i munnen) och satte mig en bit bort från henne. Jag försökte locka henne med att gräva i sandlådan och hon var sugen men totalt förblindad över tanken av att jag kanske skulle koppla henne om hon kom. Efter drygt 10 minuter utan framsteg så tog jag en pinne och kastade till henne för att få tillbaka uppmärksamheten som började dala lite och hon var genast på. När hon tagit pinnen berömde jag henne så mycket och hennes blick gick från att vara uppjagad till mer förlåtande. Jag sa till henne att stanna och gick fram mot henne utan konstigheter och hon stannade. Självklart fick hon sååååå mycket beröm och hon gosade in sitt huvud i mitt ben för att hon visste att hon varit dum som inte kommit innan. Här hade jag chansen att koppla henne och gå hem men jag sket i det. Vi kastade pinne lite till och hon lät mig ta den från henne varje gång. Efter en liten stund gav jag henne benet, kopplade henne och vi kunde gå hem. Visst, hon var dum som stack men hon var så mycket duktigare när hon sa förlåt så det väger helt klart upp till dumheten. Vi är ju faktiskt i stadiet nu där enda sättet att fortsätta öva inkallning är att ha henne lös. Kanske inte mitt i stan men denna gången fungerade det också ;)

Heihei!

Fatta vilket genombrott Ampan hade idag! Vi gick en 2 timmar lång promenad i skogen och hon gick hela rundan utan koppel. Okej nu ljög jag. Jag hade henne kopplad ca 50 meter då där stod en hund och skällde i en trädgård vi gick förbi eftersom Ampan fortfarande väldigt gärna springer och hälsar på andra hundar. Men förutom dom 50 metrarna så gick hon helt lös! Ingen släpande spårlina! Hon höll sig inom en radie av 20 meter ifrån mig hela tiden och stannade så fort hon kom för långt för att kolla var jag var. Hon kom när jag kallade, stannade (och stod still) när jag sa ”stanna” och var bara så bäst. På 6 veckor (exakt) har Ampan gått från att vara precis livrädd för människor och absolut inte kommit på inkallning till att inte ens tänka tanken att springa för långt från mig eller Tobias och istället komma när vi kallar. Hon har flytt av rädsla och dom gångerna hon kommit lös har det tagit upp till 3 timmar att få tag på henne och nu går hon utan koppel med en ständig kontakt med oss. Jag är så galet stolt över denna hund och över mig själv och Tobias. Stolt över att Ampan vågat släppa taget och faktiskt lita på oss och att vi aldrig gett upp utan ständigt varit konsekventa och inriktade på att detta ska fungera. Det är en så otrolig lycka när Ampan kliver över en tröskel och hon blir så glad över att hon klarade av det. 6 veckor är ingen tid och allt vi uppnått med Ampan på denna korta tid borde inte ens vara möjligt. Hon kommer gå hur långt som helst och vi har utan tvekat hitta den perfekta hunden för oss.