From the monthly archives: februari 2012
Lilla hästen. Hon såg så himla tanig ut idag. Hon stod på så knäppa sätt så hon sjönk in vid flanken på ena sidan och såg helt undernärd ut. Knäppt! Idag red vi i alla fall ut en timme i vårsolen. Från början hade jag tänkt skippa ridningen då jag hade mensvärken från helvetet men hur skulle jag kunna hålla mig? Nej, sadel, träns och hjälm på sen var det bara att bege sig.
Wilma var pigg och sprudlade av vårkänslor men gick ändå bra. Red på vanligt bett och hon var hyfsat mjuk i munnen och samarbetsvillig. Det skedde dock en liten olycka på väg hem. Jag skulle fatta höger galopp (hon är inte hundra på den skänkeln) och för att vara extra tydlig så nuddade jag bara henne med sporrarna. Detta ogillades av det extremt stoiga fullblodet så hon kickar. Jag flög fram över halsen varpå hon ska vara lite extra tjurig över sporrarna så hon skulle resa sig lite eller något. Hon knockar sitt huvud rakt på mitt vänstra nyckelben och träffar antagligen någon nerv för hela armen domnade bort och av någon anledning tappade jag andan också. Hon märkte att hon gjort något som inte var så genomtänkt så hon stannade. Så fort jag kunde andas ordentligt igen så kände jag på nyckelbenet så det inte var brutet eftersom jag inte hade någon känsel alls i hela vänsterarmen. Det tog nån minut sen kom känseln tillbaka och då fick Wilma veta vilka regler som gäller.
Vände om, fattade vänster galopp med sporrar på, utan att hon kickade och gjorde halt. Fattade vänster galopp igen utan sporrar och gjorde halt. Vände hemåt igen och fattade höger galopp varpå hon tar vänster så jag gjorde halt. Fattade ny höger med sporrar och då gjorde hon en helt perfekt högerfattning. Himla sto. Jag var så arg på henne för hon kan högergaloppen men det är precis som hon bara ska göra tvärtemot ibland för att vara dryg. Jag är inte helt sugen på att råka ut för någon olycka pga att hon ska bete sig så fruktansvärt illa. Hur som helst fick hon minsann jobba på i skritten hela vägen hem sen och jisses vad fint hon gick. Extremt mjuk i munnen, sög tag i bettet och hade full fokus på mig.
Sammanfattningsvis kan man säga att jag är både nöjd och missnöjd med henne idag. Hon brukar aldrig reagera så på sporrarna därför blev jag så förbannad. Och med tanke på hur sällan jag faktiskt lägger till sporren så känns det som hon överreagerade ganska rejält ;P Men å andra sidan gick hon väldigt bra större delen av ridpasset och vi hade faktiskt väldigt fint väder!
Jag har verkligen tappat min skrivarförmåga. Jag har tappat min inspiration och jag har framförallt tappat läsare. Dags att bläddra tillbaka och se vart den tog vägen!
Ikväll kommer den förresten! Dendärade EFTERLÄNGTADE bloggtävlingen! Ack så försenad men nu är det dags! Ikväll kör vi igång så håll fett med utkik! Nu när jag tappat läsare har ju ni som är kvar större chans att vinna ;)
Jag tror, jag tror på sommareeen!
Jag bara måste börja med att säga att oavsett tro så värderar och respekterar jag varje människa för den den är, inte för vad den tror på.
När det kommer till tro är jag en kluven människa. Jag vill absolut inte kalla mig ateist för jag ljuger om jag säger att jag aldrig bett om ett mirakel och faktiskt förväntat mig ett svar, men jag tror inte på mycket av det som står i bibeln eller koranen (eller vad det finns för böcker/skrifter som handlar om tro). Jag tror inte på Gudar. Det handlar inte om att jag inte tror på det för det inte går att bevisa, utan för att allt för mycket inte klingar logiskt i mitt huvud. Jag skulle kunna skriva världens inlägg om hur, vad och varför jag inte är troende men av respekt för större delen av min vänskaps- och bekantskapskrets så väljer jag att inte göra det :) Jag känner helt enkelt av vilka människor som jag kan föra en sansad och intressant dialog/diskussion om ämnet och dom är nog redan avverkade :P
Många troende, framförallt kristna vill gärna försöka knyta samman min tro på ödet till att jag någonstans innerst inne faktiskt är troende men jag vet med säkerhet att så inte är fallet. Jag tror på ödet, jag tror att det som sker sker av en anledning. Jag tror däremot inte att någon kontrollerar ödet eller att ödet är av en högre makt. För mig är ödet ett tryggt ord som är behagligt att tänka på när det känns som livet bara jobbar emot en. Precis som det känns tryggt att krypa upp i Tobias famn när jag är ledsen eller rädd.
Vad tror du på? :)
Oj, vad svårt! Det absolut första som kommer upp i mitt huvud när jag läser ”ett ögonblick” är känslan som infann sig natten då min mormor dog. Det är synd för jag hade hoppats på att det skulle vara ett gladare minne eller ett ögonblick som gör mig glad och välmående. Dessvärre så är det inte så. Det enda som poppar fram mellan mina försök att tänka på något annat är just denna natten.
Den 14 Maj 1997. Jag var hemma hos min kompis Frida. Mamma och pappa hade frågat Fridas mamma om jag kunde vara där under kvällen för dom skulle till mormor och morfar. Det var precis som alla visste vad som skulle hända. Mormor skulle dö. Hennes cancer hade under bara en månads tid spridit sig till så gott som varenda del i hennes kropp och precis som om det var schemalagt samlades familjen där hemma just den natten. Jag minns samtalet. Pappa ringde sent på kvällen till Fridas mamma och sa att Johanna kunde komma hem nu. Mamma var kvar hos mormor och morfar. Inom mig visste jag vad som hänt men när pappa sa att mormor inte fanns mer försvann allt. Jag satt på toastolen och bara grät. Pappa försökte trösta men det var lönlöst. Sen minns jag inte mer från den natten.
Dagen efter berättade mamma hur det gått till. Det hade varit väldigt lugnt. Morfar satt på sängen och höll hennes hand ända till det sista andetaget var taget. Mamma sa att ögonblicket när mormor dog så tog hon tre djupa andetag och sen var det slut. 68 år blev hon.
Antar att det börjar bli tjatigt att läsa om hur grymt bra det går för mig och Wilma nu för tiden? Bara att gilla läget! Även idag gick hon som en liten klocka. Vi måste dock öva mer på galoppskänklarna. Speciellt höger galopp har hon svårt att fatta om man inte har henne ställd utåt. Annars har hon blivit riktigt fin i höger varv nu. Hon kan balansera upp sig och vara inåtställd utan att tippa inåt med hela kroppen.
Nu när vädret bara blir bättre och bättre så kan vi snart äntligen sätta igång att hoppträna också! Sjukt taggad!!!!
Jag har aldrig haft gott om vänner och heller aldrig vågat säga att någon varit/är min bästa vän pga att jag alltid varit/är så fruktansvärt rädd att förlora dom. Den enda jag med säkerhet vet är min allra bästa vän är såklart Tobias. Han är den enda som vet saker om mig som jag hållet för mig själv i flera år. Han känner mig bättre än någon annan och han är den enda jag känner att jag kan lita på till 100%. Men Tobias är ju så mycket mer än så och när jag hör orden ”bästa vän” tänker jag på en vän som man inte har ett förhållande med.
Jag tycker såklart om mina vänner riktigt mycket men pga dåliga erfarenheter så vågar jag inte lita på folk. Jag antar det värsta om dom flesta för att jag inte ska bli besviken om det visar sig att jag har rätt. Däremot har det på senare tid dykt upp 2 personer i mitt liv som jag vågar öppna upp mig för. 2 personer som kommit att betyda så otroligt mycket för mig och som jag är livrädd ska försvinna ut ur mitt. Dom två är Amanda och Jonna. Två helt olika individer som tar fram mina bra sidor. Som utan att anstränga sig det minsta får mig att känna mig trygg och som inte dömer mig eller ber mig vara någon jag inte är. Dom två får mig att känna mig bra precis så som jag är. <3
Följ mig!
