Haha jag har ju helt och hållet missat den där grejen, 30 dagar med Johi, så jag kör på igen :P

Denna gången handlar det om mina syskon! Det gillar jag. Jag har nämligen dom finaste syskonen man kan önska sig. Jag har egentligen 1 helt syskon och 2 halva men för mig är mina syskone lika mycket värda, helt som halvt. Doch så har jag inte någon direkt kontakt med min äldsta syster, Cecilia, men det beror helt enkelt på vår åldersskillnad och inget annat. Vi ses då och då :)

Jag har min älskade älskade storebror Jonas. Min största förebild sedan jag var nyfödd och den jag fortfarande ser upp till och beundrar mest av allt på denna jord. Han har lärt mig så mycket även om han kanske själv inte vet det. Han har lärt mig allt från vilka ord man inte får säga (bra där, jag svär ju aaaaldrig…) till hur man växer upp och faktiskt börjar ta hand om sig själv. Jonas är en beundransvärd person på alla sätt. För mig är han världens snällaste, hjälpsam, rolig, och bara bäst helt enkelt. Han har, förutom att lyckas bli bäst, även hittat den fränaste flickvännen genom tiderna. Tack Jonas för Molla <3
Förlåt Jonas, jag stal bilden från Facebook :P

Sen har jag min storasyster Anneli. Anneli är nog en av världens mest förlåtande människor. Jag har verkligen inte behandlat henne väl alla gånger men varje gång har jag kommit krypande tillbaka rakt in i en öppen famn. Hon är fantastiskt stark som person som klarar precis allt hon vill. Hon finns alltid där för en oavsett tid på dygnet. Anneli har en man, Christer, och 3 barn, Felicia, Robin och Louize. En familj fylld av kärlek som jag älskar så otroligt mycket.
Förlåt Anneli, jag stal bilden från Facebook :P

Jag borde ta en bild va? Fixar det, återkommer!

Jag tror, jag tror på sommareeen!

Jag bara måste börja med att säga att oavsett tro så värderar och respekterar jag varje människa för den den är, inte för vad den tror på.

När det kommer till tro är jag en kluven människa. Jag vill absolut inte kalla mig ateist för jag ljuger om jag säger att jag aldrig bett om ett mirakel och faktiskt förväntat mig ett svar, men jag tror inte på mycket av det som står i bibeln eller koranen (eller vad det finns för böcker/skrifter som handlar om tro). Jag tror inte på Gudar. Det handlar inte om att jag inte tror på det för det inte går att bevisa, utan för att allt för mycket inte klingar logiskt i mitt huvud. Jag skulle kunna skriva världens inlägg om hur, vad och varför jag inte är troende men av respekt för större delen av min vänskaps- och bekantskapskrets så väljer jag att inte göra det :) Jag känner helt enkelt av vilka människor som jag kan föra en sansad och intressant dialog/diskussion om ämnet och dom är nog redan avverkade :P

Många troende, framförallt kristna vill gärna försöka knyta samman min tro på ödet till att jag någonstans innerst inne faktiskt är troende men jag vet med säkerhet att så inte är fallet. Jag tror på ödet, jag tror att det som sker sker av en anledning. Jag tror däremot inte att någon kontrollerar ödet eller att ödet är av en högre makt. För mig är ödet ett tryggt ord som är behagligt att tänka på när det känns som livet bara jobbar emot en. Precis som det känns tryggt att krypa upp i Tobias famn när jag är ledsen eller rädd.

Vad tror du på? :)

Oj, vad svårt! Det absolut första som kommer upp i mitt huvud när jag läser ”ett ögonblick” är känslan som infann sig natten då min mormor dog. Det är synd för jag hade hoppats på att det skulle vara ett gladare minne eller ett ögonblick som gör mig glad och välmående. Dessvärre så är det inte så. Det enda som poppar fram mellan mina försök att tänka på något annat är just denna natten.

Den 14 Maj 1997. Jag var hemma hos min kompis Frida. Mamma och pappa hade frågat Fridas mamma om jag kunde vara där under kvällen för dom skulle till mormor och morfar. Det var precis som alla visste vad som skulle hända. Mormor skulle dö. Hennes cancer hade under bara en månads tid spridit sig till så gott som varenda del i hennes kropp och precis som om det var schemalagt samlades familjen där hemma just den natten. Jag minns samtalet. Pappa ringde sent på kvällen till Fridas mamma och sa att Johanna kunde komma hem nu. Mamma var kvar hos mormor och morfar. Inom mig visste jag vad som hänt men när pappa sa att mormor inte fanns mer försvann allt. Jag satt på toastolen och bara grät. Pappa försökte trösta men det var lönlöst. Sen minns jag inte mer från den natten.

Dagen efter berättade mamma hur det gått till. Det hade varit väldigt lugnt. Morfar satt på sängen och höll hennes hand ända till det sista andetaget var taget. Mamma sa att ögonblicket när mormor dog så tog hon tre djupa andetag och sen var det slut. 68 år blev hon.

Jag har aldrig haft gott om vänner och heller aldrig vågat säga att någon varit/är min bästa vän pga att jag alltid varit/är så fruktansvärt rädd att förlora dom. Den enda jag med säkerhet vet är min allra bästa vän är såklart Tobias. Han är den enda som vet saker om mig som jag hållet för mig själv i flera år. Han känner mig bättre än någon annan och han är den enda jag känner att jag kan lita på till 100%. Men Tobias är ju så mycket mer än så och när jag hör orden ”bästa vän” tänker jag på en vän som man inte har ett förhållande med.

Jag tycker såklart om mina vänner riktigt mycket men pga dåliga erfarenheter så vågar jag inte lita på folk. Jag antar det värsta om dom flesta för att jag inte ska bli besviken om det visar sig att jag har rätt. Däremot har det på senare tid dykt upp 2 personer i mitt liv som jag vågar öppna upp mig för. 2 personer som kommit att betyda så otroligt mycket för mig och som jag är livrädd ska försvinna ut ur mitt. Dom två är Amanda och Jonna. Två helt olika individer som tar fram mina bra sidor. Som utan att anstränga sig det minsta får mig att känna mig trygg och som inte dömer mig eller ber mig vara någon jag inte är. Dom två får mig att känna mig bra precis så som jag är. <3

Istället för att se Young rider hoppningen klockan 13:00 så kärar vi lunch med Danne och Viktoria ;) blir hoppning 15:30 istället!! :D